Jag har ÄNTLIGEN hämtat ut mitt nya pass. Mitt förra gjorde jag 2020 i samband med att jag skulle åka till Kina i min dåvarande universitetskurs, men sedan började det ju spridas nåt litet virus där så resan blev aldrig av. TUR VAR VÄL DET: jag hade nämligen utfört ett bus på mitt passfoto.

En gång bad jag min bästis, tillika fimolera-konstnär, Hanna att tillverka ett par öronformade örhängen åt mig – och eftersom jag saknar konsekvenstänk så tyckte jag att det skulle vara hejdlöst roligt att bära dessa på passfotograferingen. Så jag gick helt enkelt till polishuset med två par öron, sa ”är det okej att jag har mina öronhängen på mig?” till passhandläggaren, som inte såg några konstigheter alls med det (eftersom han inte kollade) och tog fotot.

Men som vanligt börjar ångesten smyga sig på ganska kort efter att man har utfört sitt hejdlöst roliga bus. Herrejävlar vad nervös jag har varit varje gång jag har behövt visa upp mitt pass – jag har alltid plockat med öronhängena för att kunna sätta på dem och säga ”haha look it’s just a fun little joke with my most important legitimationshandling” vid behov – men lyckligtvis har jag aldrig blivit ifrågasatt. Kanske för att inspektören inte har märkt att det dinglar ett extraöra en decimeter nedanför mitt verkliga öra, eller kanske för att Samhället har kommit så långt i acceptansen av människors olika kroppar att det verkar helt normalt med ett extraöra som dinglar en decimeter nedanför det verkliga örat.

Det är oavsett skönt att ha ett alldeles nytt passfoto med enbart ett par öron nu. Ett slags mognadstecken.

Busa försiktigt därute!

Jag inbillar mig att ciskvinnor födda på 90-talet genomgår en slags förutbestämd tidningsprogression över tid, som skulle kunna se ut typ såhär:

Trygga, trygga KP som barn. Därefter Julia, tätt följd av Frida och sedermera VeckoRevyn som i accelererande grad präntar in att det är viktigt med smink, mode och killarna i E.M.D. Just nu är jag i ELLE-åldern, blir det aktuellt med barn så kan man tänka sig att tidningen mama blir aktuell och lagom tills barnen börjar högstadiet, om man har någon egentid, börjas det oironiskt sneglas mot Damernas värld (och/eller Amelia) i tidningshyllan. Och alla vägar, det här tror jag faktiskt är ofrånkomligt, leder slutligen till Allers.

Hur som. Häromdagen när jag hade något mentalt bryt så började jag tänka att det hade varit ganska skönt att få frånsäga mig ansvaret för mina egna tillkortakommanden. Det var då jag började tänka på VeckoRevyn. Jag måste varit runt 15-16 år när jag började läsa VR. Det här var KÄNSLIGA FORMATIVA ÅR. Kan jag skylla min veka karaktär och sopiga självkänsla på… tidningarna? Visst ville väl de att man skulle vara ängslig?

Hoppas. Jag beställde det max tillåtna antalet VeckoRevyn från Kungliga Bibliotekets arkiv, hämtade ut dem och satte mig i Stora läsesalen bredvid en kvinna som skrev avhandling och bläddrade i tjocka böcker om olika klimatmodeller. Jag var Bridget Jones på quiz som låtsades göra Mycket Viktiga Efterforskningar med penna i hand och rynkad panna. Hmmm.

Tyvärr(?) visade det sig att VR var förvånansvärt woke. Det var mängder med artiklar om att stärka sin självkänsla, vara nöjd med sin kropp, glad och tacksam, och jag skymtade till och med en diss mot American Apparels ökända unisexskjortreklam: ”Noll genustänk som befäster stenåldriga mönster som ingen, förutom ett fåtal maktgiriga män, vinner på”. Vafan!

Har jag inbillat mig att tidningarna var taskiga? Eller är det så att tjej-indoktrineringen började på tidningstrappans tidigare steg – i Frida? Kanske finner vi snart svar: jag har gjort en ny beställning på KB.

Tillåt mig att ställa den retoriska frågan: hur många gånger har jag inte blivit räddad av en drickyoghurt?

På väg till ett tåg eller hem från ett jobb eller innan en träning eller efter en handling. Till frukost och lunch, i nöd och i lust: alltid har den väntat på mig i affärens kylskåp ståendes bland kvarg och krisifrutti och andra helfabrikerade mellanmål, som outtröttligt mättar den svaga karaktär som gång på gång glömmer att veckoplanera sina måltider och alltid går omkring med ett litet sug i maggropen inne på Willys.

Men varje gång jag har sörplat upp den sista slatten yoghurt, när det liksom lite sträva lagret av artificiella fruktrester ligger på tungan och sprider en obehagskänsla ut i hela kroppen, undrar jag i mitt stilla sinne varför det inte finns naturell drickyoghurt, i detta fil- och havrefrasälskade land som väl Sverige ändå är.

Det finns drickyoghurtar med smak av hallon och blåbär, och mango och banan och fan och hans moster. Det finns förvisso ayran men det är lite för salt, och nu senast har jag sett drickyoghurt med citronsmak som nästan tangerar rätt syrlighetsgrad. Och ja, det finns portionsförpackningar med yoghurt, men dessa drycker kräva sked!!!

Vaaaarrföööör är det i detta lilla samhälle omöjligt att få köpa en kvarting A-fil?

(Det är en icke-retorisk fråga).

I en trädklyka precis i höjd med balkongen där jag en gång bodde (jag bodde inte på balkongen alltså, utan i en lägenhet med en balkong) så brukade en björktrast ligga och ruva under häckningsperioden. En dag när jag satt där och glodde på fågeln kom jag att tänka på en föreläsning som jag haft när jag läste en kurs i ornitologi. Då fick jag lära mig att Den Fiffiga Evolutionen har gjort fåglars ben ihåliga, för att det inte ska vara så jobbigt för dem att flyga. Det här gör att solen strålar typ rätt igenom det tunna, tunna skallbenet in till hjärnan, där ljuset stimulerar produktionen av könshormoner och säkert andra viktiga hormoner som jag inte noterade för det är inte poängen.

POÄNGEN ÄR att vissa fåglar har praktiskt taget obefintliga könsorgan under hösten och vintern när det är mörkt, medan vårsolen och de långa ljusa dagarna gör att organen helt plötsligt VÄXER FRAM. Från 0 till 100! Allt på grund av lite försommar! Ett försommarsolstånd.

Hela föreläsningen satt jag och kämpade emot min instinkt att fråga ifall samma sak händer med oss människor på våren.

Jag vill fortfarande veta.