Drickyoghurt

Tillåt mig att ställa den retoriska frågan: hur många gånger har jag inte blivit räddad av en drickyoghurt?

På väg till ett tåg eller hem från ett jobb eller innan en träning eller efter en handling. Till frukost och lunch, i nöd och i lust: alltid har den väntat på mig i affärens kylskåp ståendes bland kvarg och krisifrutti och andra helfabrikerade mellanmål, som outtröttligt mättar den svaga karaktär som gång på gång glömmer att veckoplanera sina måltider och alltid går omkring med ett litet sug i maggropen inne på Willys.

Men varje gång jag har sörplat upp den sista slatten yoghurt, när det liksom lite sträva lagret av artificiella fruktrester ligger på tungan och sprider en obehagskänsla ut i hela kroppen, undrar jag i mitt stilla sinne varför det inte finns naturell drickyoghurt, i detta fil- och havrefrasälskade land som väl Sverige ändå är.

Det finns drickyoghurtar med smak av hallon och blåbär, och mango och banan och fan och hans moster. Det finns förvisso ayran men det är lite för salt, och nu senast har jag sett drickyoghurt med citronsmak som nästan tangerar rätt syrlighetsgrad. Och ja, det finns portionsförpackningar med yoghurt, men dessa drycker kräva sked!!!

Vaaaarrföööör är det i detta lilla samhälle omöjligt att få köpa en kvarting A-fil?

(Det är en icke-retorisk fråga).